Azorernas kanske mest kända sevärdhet är tvillingsjöarna Sete Cidades. Det är två vulkansjöar, som sitter ihop, där den ena är blå och den andra turkos. Det är ganska roligt att se när man är nere på bron som går över precis där sjöarna möts.
Vi ställde hyrbilen uppe på utsiktsplatsen över sjöarna. Den här morgonen var det riktigt dimmigt och lite småregnigt och tunga molnslöjor hängde sig kvar över bergstopparna. vid utsiktsplatsen ligger ett stort hotellkomplex som varit övergivet så länge att naturen nu håller på att ta tillbaka det, riktigt häftigt att gå runt i! Den dystopiska känslan som hänger över platsen förstärktes av vädret och skapade riktig filmkänsla.
Vandringsturen runt sjön bjuder på oändligt många panorama moments och det är svårt att inte stanna stup i kvarten för at ta bilder. Man vandrar på en jordvärme längs bergskammen och sedan ner i den lilla byn vid sjöarna. Här tog vi en paus och lunch och funderade på vilken väg vi skulle ta tillbaka till bilen. Spåret slutar här nere, men det är ju roligare att ta en annan väg tillbaka. Vi bestämde oss för att försöka oss på bilvägen på andra sidan sjöarna. Längs vägen dit mötte vi en grupp som vi tidigare mött uppe på bergskammen, och passade på att fråga vilken väg de hade tagit. Vi fick som svar att det bara var att ta en höger och en vänster så skulle man komma till en liten skogsväg, samt en försäkran om att det var en promenadvänlig rutt.
Första sträckan gick längs bilvägen, som var brant, smal och slingrande, med stup på ena sidan och bergvägg på den andra. Det bör väl sägas att trottoarer och vägrenar är sällsynt på Sao Miguel. Den här sträckan blev en milt sagt svettig strapats där vi sprang fram och tillbaka över vägen för att aldrig vara i den döda vinkeln och hoppade in bland buskarna när vi hörde en bil. Som tur var så var vägen lätt trafikerad och det är inte så vanligt med elbilar här så vi hörde ankommande bilar i god tid.
Efter ett antal svängar upp för berget kom vi äntligen till en smal jordstig som ledde in i skogen. Och vilken skog! Stigen gick längs beget så på ena sidan stupade det rätt ner och på den andra rätt upp. Båda sidor bevuxna med enorma barrträd och en massa annat grönt närmare marken. Här och där gick det att se igenom skogen med en vidunderlig utsikt över sjöarna. Det blev verkligen belöning för strapatserna på vägen upp.
Efter ytterligare en bit på bilvägen kom vi tillbaka till bilen, och nu hade molnen lättat.
azorerna,
natur,
vandra,
1 kommentarer
Sara
26 Jun 2015 15:14
Hej. Jag undrar hur många timmar vandringen tog för er vid Cete cidades? :)
Kommentera